lifebymariakristina.blogg.se

Hej!

 

I morgon går vi in i v 36,dvs 35+0! Så med andra ord är det inte länge kvar tills vår lilla stjärna är här hos oss, förhoppningsvis. Känns så jobbigt att jag fortfarande måste lägga till "förhoppningsvis" i allt, men vi är ju inte i mål än. Än kan massa skit hända vilket jag verkligen inte hoppas på, men tyvärr är verkligheten annan. Barn dör i sin mammas mage varje dag. Punkt slut. Det kommer jag inte ifrån hur gärna jag än vill det.

 

När rädslan för ett missfall försvann så tog rädslan för att föda extremprematurt igen över. Den väntan var sååå jääääävla lång, från v 22 fram till v 30-32 något. Sen först släppte det, alltså bara för någon vecka sedan. När då rädslan för att föda extremprematurt försvann, så tog rädslan för plötslig spädbarnsdöd i magen över. Den blir jag fan inte kvitt av förrän bebis är hos oss. Å sen kommer rädslan över plötslig spädbarnsdöd utanför magen att ta över. Å jag vet helt ärligt talat inte om jag har någon ork. Jag orkar inte vara rädd, jag orkar inte vara orolig å ha slut på energi. Men är det så det kommer bli? Liksom, det är bara å vänja sig?

 

Jag VET att alla föräldrar är rädda, men föräldrar som inte förlorat sitt eller sina barn kan ALDRIG någonsin förstå den rädslan som faktiskt finns hos oss som fått begrava ett eller flera barn. Att "tänka sig hur smärtsamt det är" är inte samma sak som att VETA hur jävla ont det gör å hur mycket man dör inombords. Å jag är trött trött TRÖTT på att höra om det, att människor med fullt friska barn med normala förlossningar ens ska försöka fördjupa sig i min smärta å min rädsla. Fint att ni försöker att förstå, men ni kan inte. Så låt mig ha mina knäppa tankar, låt mig prata om dom. Låt mig vara tyst om dom om jag vill. För inget är normalt för mig just nu. Inget känns normalt å jag tvekar fortfarande på att vi faktiskt ska komma i mål.

 

Hur det känns att vara gravid? Den frågan har jag fått så många gånger. Å jag vet inte vad jag ska svara. Ja, det känns. Det känns så inihelvetemycket. Det känns i varje ben i min kropp, det känns i varje muskel. I varje blodådra, varje hårstrå. Det känns i hjärtat i hjärnan. I magen. Det känns. Jag vet inte riktigt vad man vill ha för svar på den här frågan. Jag ÖNSKAR innerligt att jag hade kunnat njuta av den här tiden, men inte en endaste dag har passerat utan rädsla å utan tårar i ögonen. Inte en endaste dag. Å då kommer det dåliga samvetet också, å rädslan av att inte ha kunnat knyta an till det lilla livet som växer å bökar i magen. Å då börjar jag å fundera på hur dålig mamma jag egentligen kommer att bli när jag inte ens vågar älska.

 

Ja, det är mycket som händer i huvudet på mig nu. Många tankar som ska redas ut. Många kontroller på sjukhuset för att dom vill försäkra mig om att bebis har det bra, att h*n växer på sig å blir stark. Att jag bara ska försöka ta det lugnt å ta dagen som den kommer.

 

Jag har försökt att boa litegrann i allafall. Vi saknar mycket grejer fortfarande, för att jag känt att det är onödigt å göra som med Ibbe, köpa massor som man sen får packa ner i lådor igen. Så vi har typ det viktigaste för stunden. Å råkar det värsta hända igen så får någon plocka bort allt hemifrån innan jag å vi kommer hem så jag slipper se dom. Å det är sjukt att man ens ska behöva tänka på det sättet, men det är verkligheten återigen. Å den kommer man inte ifrån hur mycket man än försöker.