Påsken

Kumba ligger å sover å jag sitter här med min kaffekopp å filosoferar om livet. Har mått ganska dåligt som senaste veckorna med en depression som härjat runt igen å massvis med ångestattacker men det börjar kännas lättare nu. Jag orkar inte må såhär längre, varför kan jag bara inte få må bra? Det är så frustrerande att inte veta från ena dagen till den andra hur man mår eller kommer att må. 

Å nu när påsken närmar sig så blir ångesten bara starkare. Alla flashbacks från 2013 utspelar sig, å trots att jag pga min ptsd inte vågar/kan ta tag i alla minnen så blir jag lite tvungen ibland. Speciellt när jag tittar på "mina minnen" på fb å läser om hur hjälplös jag kände mig Ibbes sista dagar i livet... jag får svårt å andas. Å jag saknar honom så jävla mycket. 

Jag ogillar dom flesta storhelgerna men påsken är något som jag ogillar mest av allt. Det var annandag påsk, den 1:a april som hans lilla hjärta slutade att slå medan mitt fortsatte. Å dagarna innan känns som ett töcken, jag grät så mycket att mina tårar bildade en pöl vid hans säng. Å jag hade sån panik för att jag vägrade å tro att han ska dö ifrån mig, ifrån oss. Men det gjorde han. Han kämpade så tappert så länge. Min fina lilla Ibukun. 

Fira påsk vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna göra... å jag vill ändå att Kumba ska ta del av allt det som påsken faktiskt är. Jag vill att hon ska ha samma minnen från påsken som jag har från min barndom, hur vi målade ägg, dekorerade påskris å åt choklad. Jag vill att hon ska ha alla dom minnena. Å jag blir delad itu... jag vet inte. 

Jag vet inte hur jag ska ge henne det bästa i livet när jag är så sönder inombords. 

(null)

Tack Kumba för att du räddade mig. 

- MariaKristina

Kommentera här: