Livet
Vår lilla tös Kumba är nu 4 månader å 10 dagar gammal. Två dagar äldre än vad storebror Ibbe någonsin blev... å det här med att få barn har verkligen gjort så att livet känns upp å ner på så många olika sätt. Det har varit tungt, jobbigt, jag har varit
ledsen å trött pga sömnbrist. Jag har ifrågasatt mig själv som mamma, varje dag undrar jag om det jag gör är helt rätt. Men det har också varit helt underbart. Jag skulle inte byta bort en sekund av dessa dagar. Varje morgon när vi vaknar så tittar
jag på henne å får ett leende. Å jag tror att jag inte kan älska henne mer än jag redan gör men ändå fylls mitt hjärta av mer kärlek å stolthet varje dag. Jag är så tacksam. Så otroligt tacksam att jag får vara Kumbas mamma. Jag är så tacksam
över att hon kom till mig å att hon sakta men säkert helar mig. Jag kan aldrig bli 100% hel, å fortfarande försöker jag hitta orsaker till att livet blev som det blev. Samtidigt så vet jag att Kumba är här pga allt det som hänt. Å för första gången
någonsin så känns det okej. Å det måste det få göra, för det kommer att komma dagar då det inte kommer att kännas okej alls.
Samtidigt är rädslan där 24/7. Jag försöker att vifta bort den å bara leva i nuet å njuta av stunden. Ändå finns den där tanken där "tänk om?"... får kolla till henne på nätterna flera gånger, å är helt klart överbeskyddande å för försiktig. Men vi alla
har saker å ting vi skulle kunna göra bättre i vår föräldraroll så för mig känns det ändå helt okej. Allt känns helt okej å jag orkar inte noja mig längre över saker å ting. Livet blir nog bra ändå ❤️
Hon. Min Kumba Savannah. Hon är verkligen som en dröm som blivit sann. Hon är till å med bättre än något jag någonsin kunnat drömma om. Att få vara en "vanlig" mamma är det bästa jag någonsin fått uppleva. Är bara så otroligt tacksam.
Jag saknar mina pojkar i varje andetag.
Livet.
Mitt hjärta ❤️
- MariaKristina