En ny början
Hej!
 
Känns konstigt att blogga igen. Jag kände att jag var tvungen att skapa en ny blogg, inte för att gömma undan pojkarna men mest för att jag nu behövde en ny start på allt. Jag känner behovet av att blogga men det är svårt att gå tillbaka till den gamla bloggen för att skriva om livet. Den finns kvar, å den kommer alltid att finnas kvar. Jag är bara inte redo att ta tag i det ännu.
 
Livet går vidare, på nåt konstigt sätt. Det är snart 4 år sen som Ibukun dog. 4 ÅR! Det känns som att det gått en evighet men fortfarande känns det som igår som jag höll hans lilla kropp å kände hur den bara blev kallare å kallare timme efter timme. 
 
Jag har nu varit sjukskriven pga depression å ångest i några veckor. Jag vet inte alls... vad som kommer att hända i framtiden å hur allt kommer att bli. Har bara förstått att jag har så mycket saker som måste bearbetas för att jag ska kunna leva ett lyckligt liv. Men jag vägrar att ge upp... Vissa dagar känns verkligen nattsvarta, det känns som att det inte finns någon mening med livet. Å nästa morgon när jag vaknar upp så känns livet liiiiite lite lättare.. å det är ju precis så det ska vara. Det ska gå framåt sakta men säkert. Dock är jag den människan som kanske inte har världens bästa tålamod å vill helst att allt ska hända på en gång, men jag har förstått att det här kommer att ta tid.
 
Jag har förträngt så mycket. Så mycket. Å jag vet inte om jag kommer att lyckas hålla mig kvar över ytan om jag verkligen börjar gräva i allt som har hänt. Jag har liksom accepterat livet, ja jag fick barn å båda dog typ. Men sen då? Jag vågar inte sakna dom. Jag vågar inte tänka på dom. Jag vågar inte göra nåt som skulle få mig att rasa för att jag är rädd att aldrig komma upp igen. Å jag känner att livet är på tok för bra å jag är på tok för ung för att gå sönder i bitar nu. Men, jag har fått hjälp å jag får hjälp. Å det är jag tacksam över.
 
Små, små steg. Ett steg åt gången.
 
 
- MariaKristina
#1 - Sussi

Fina fina du <3 Du är som fågel Fenix som reser sig gång på gång, all styrka sänder jag dig tillsammans med miljoners kramar fina Hema <3.

#2 - Cami

Aldrig mött en starkare människa än du hjärtat, vi får bara inte glömma att det faktiskt är okej att inte vara stark hela tiden och att även starka människor behöver dela med sig av sin smärta för att orka ❤ du får dela med dig till mig när du vill❤ pojkarna kommer alltid finnas med dig, dom är en stor del av dig, men du är även så mycket mer än en änglamamma, du är en underbar vän, syster, fru, kollega och kvinna! Du är du och du är helt fantastiskt! Och Jag saknar dig❤