Hösten

Hej allihopa!
 
Då har det återigen gått ett tag sen sist. Jag har väl haft så mycket andra saker att tänka på så jag mitt i all stress inte ens riktigt vetat hur jag ska hantera allt så det har bara blivit stopp för det mesta.
 
Sommaren kom å gick, vi hade en fin sommar tycker jag. Varmt har det varit. Vi hann en sväng till Haparanda för å  hälsa på familj å vänner, jag hade bara två veckors semester. Sen har jag jobbat i omgångar å varit sjukskriven i omgångar... Så jävla tråkigt att man inte orkar. Så jävla frustrerande att man bara inte kan få vara frisk i huvet å orka jobba på. Men en stor del av hela grejen är väl att jag ska kunna acceptera sjukdomen. Att jag ska kunna acceptera mig själv. Acceptera mig själv som människa, med alla plus å minus som tillkommer. Jag vet att det inte går att skylla saker å ting på själva sjukdomen, men jag kan äntligen förstå mig själv. Jag har så länge jag kan minnas tyckt att vissa saker jag gör å hur jag reagerar ibland inte riktigt känns så... "normalt". Ja, jag hatar begreppet normalt men nu får det stå där. Jag har länge vetat att allt inte riktigt är som det ska. Men sen är det ju så mycket som har hänt i livet också, så ibland kan det liksom vara svårt å veta vad som beror på vad. Men ja, trots att det är tungt å leva med flera olika diagnoser å trots att det är tungt för min man å leva med en person med flera olika diagnoser, så är förståelsen värd så mycket mer än det. Å jag är ju fortfarande jag, JAG! Jag är inte min diagnos!
 
Vi fick i våras skickat en remiss till fertilitetskliniken pga att vi inte lyckats bli gravida. Dagen efter remissen skickades så plussade vi! :) Så det har varit en förväntansfull å skrämmande vår å sommar med en massa läkarbesök å mediciner till höger å vänster. Det lilla livet i magen mår bra å växer som h*n ska, å vi kunde inte varit lyckligare! Jag gick i lördags in i vecka 32 å det är mitt rekord! Så nu består alla bestyr här hemma av å packa grejerna då vi ska flytta till större lägenhet, planera inköp för bebis, planera mammaledighet å gå på läkarkontroller. Jag får gå på ultraljud varannan vecka, så varannan måndag får jag åka in till sjukhuset där Leon föddes å dog för å kolla måendet på den här bebisen. Sedan har vi mvc besök, mvc psykologbesök å även besök hos min psykiatriklinik. Så det är fullt upp här, med en massa besök hit å dit.
 
I förra veckan blev jag sjukskriven fulltid fram till min mammaledighet börjar, den 13:e oktober. Å det känns rätt skönt då jag haft en del värk i rygg å mage. Sen har jag haft väldigt svårt å sova också, drömt en massa mardrömmar å är allmänt stressad... trött jämt å mitt hb är väldigt lågt trots intag av järn. Så ja, läkaren tyckte det var dags för mig att stanna hemma. Sen vet man ju aldrig när mitt mående vänder. För just nu mår bebis bra, å växer bra. Men ju längre in i graviditeten jag går desto snabbare kan allt vända. Vårt mål är nu att komma till v 33, därefter v 35. Jag har så svårt att tro att vi är här... det liksom... det sjunker inte in i mig. Är det vår tur nu? Eller kommer vi att snubbla på målsnöret igen?
 
Som änglamamma är man tyvärr medveten om såååå många olika grejer som kan hända lilla bebis både under å efter förlossningen, som jag försöker låta bli att tänka på... men som alltid finns där å skrämmer en. Man vill så gärna vara lycklig å förväntansfull men tyvärr är den naiviteten bortblåst för länge sedan. Jag önskar bara jag kunde ta till mig denna graviditet, å även fastän jag njuter av att bebis rör sig där inne jämt så blir jag helt låst om jag inte får respons på två sekunder. Då kommer min PTSD in å bara gör kaos med alla mina tankar. Varför ska jag våga älska när det förmodligen kommer att hända något hemskt ändå? Typ... men ja, en dag i taget. Precis likadant efter att Ibbe dog. Precis likadant efter att Leon dog. En dag i taget å vi fortsätter med det.
 
Men som det ser ut nu så kommer vi att ha en liten bebis hos oss om några veckor! Iom att vi inte vet exakt när det kommer att vända, om det kommer att vända, så ska vi diskutera datum ang planerat kejsarsnitt nästa gång vi ska till läkaren. Så snart får vi packa BB-väskan! Håll tummarna för oss! <3
 
- MariaKristina

Sol i sinnet

Torsdag.
 
Vi är lediga tillsammans idag, så idag blev det en lång sovmorgon å mysfrukost i pyjamas. Känns skönt ibland att inte behöva stressa på morgonen, är så känslig mot stress nuförtiden.
 
Det är jättevarmt ute å jag kan nästan känna hur solens strålar värmer min själ å mitt hjärta. Det är konstigt hur en stor gul boll på himlen kan göra livet så mycket lättare... ibland undrar jag hur jag skulle må om jag bodde på ett ställe där det var sol året runt. Det är liksom lätt att dras med det dåliga vädret å mörkheten som finns omkring en. Allt blir grått å trist, håret är grått, själen är grå, ute är grått, allt är tamejfan grått.
 
Här om veckan ringde jag till läkaren å bad om att få en remiss skickad till fertilitetskliniken. Vi har nu försökt bli gravida i ett år utan att lyckas... men jag har ändå en känsla om att allt kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. Vi båda längtar ju så otroligt mycket, å det gör ont i mitt hjärta att inte kunna ge Alasan det han vill ha. Sen är jag rädd för att OM jag skulle lyckas bli gravid, tänk om något går snett? Tänk om han också ska behöva få alla dom där såren i hjärtat pga mig å min kropp? Nu är han så oförstörd. Han försöker ju att ha förståelse för mig å min situation, men det är svårt när han inte varit med om samma saker. Det förändrar en verkligen, på så många olika sätt. Det ska aldrig vara lätt...
 
Men, det gäller bara att försöka se positivt på livet, se positivt på framtiden. Hoppas på det bästa å försöka inse att det alltid finns lösningar till allt. Även när allt känns som mörkast... så kommer ljuset åter. 
 
 
- MariaKristina

En ny början

Hej!
 
Känns konstigt att blogga igen. Jag kände att jag var tvungen att skapa en ny blogg, inte för att gömma undan pojkarna men mest för att jag nu behövde en ny start på allt. Jag känner behovet av att blogga men det är svårt att gå tillbaka till den gamla bloggen för att skriva om livet. Den finns kvar, å den kommer alltid att finnas kvar. Jag är bara inte redo att ta tag i det ännu.
 
Livet går vidare, på nåt konstigt sätt. Det är snart 4 år sen som Ibukun dog. 4 ÅR! Det känns som att det gått en evighet men fortfarande känns det som igår som jag höll hans lilla kropp å kände hur den bara blev kallare å kallare timme efter timme. 
 
Jag har nu varit sjukskriven pga depression å ångest i några veckor. Jag vet inte alls... vad som kommer att hända i framtiden å hur allt kommer att bli. Har bara förstått att jag har så mycket saker som måste bearbetas för att jag ska kunna leva ett lyckligt liv. Men jag vägrar att ge upp... Vissa dagar känns verkligen nattsvarta, det känns som att det inte finns någon mening med livet. Å nästa morgon när jag vaknar upp så känns livet liiiiite lite lättare.. å det är ju precis så det ska vara. Det ska gå framåt sakta men säkert. Dock är jag den människan som kanske inte har världens bästa tålamod å vill helst att allt ska hända på en gång, men jag har förstått att det här kommer att ta tid.
 
Jag har förträngt så mycket. Så mycket. Å jag vet inte om jag kommer att lyckas hålla mig kvar över ytan om jag verkligen börjar gräva i allt som har hänt. Jag har liksom accepterat livet, ja jag fick barn å båda dog typ. Men sen då? Jag vågar inte sakna dom. Jag vågar inte tänka på dom. Jag vågar inte göra nåt som skulle få mig att rasa för att jag är rädd att aldrig komma upp igen. Å jag känner att livet är på tok för bra å jag är på tok för ung för att gå sönder i bitar nu. Men, jag har fått hjälp å jag får hjälp. Å det är jag tacksam över.
 
Små, små steg. Ett steg åt gången.
 
 
- MariaKristina