Sol i sinnet
Torsdag.
 
Vi är lediga tillsammans idag, så idag blev det en lång sovmorgon å mysfrukost i pyjamas. Känns skönt ibland att inte behöva stressa på morgonen, är så känslig mot stress nuförtiden.
 
Det är jättevarmt ute å jag kan nästan känna hur solens strålar värmer min själ å mitt hjärta. Det är konstigt hur en stor gul boll på himlen kan göra livet så mycket lättare... ibland undrar jag hur jag skulle må om jag bodde på ett ställe där det var sol året runt. Det är liksom lätt att dras med det dåliga vädret å mörkheten som finns omkring en. Allt blir grått å trist, håret är grått, själen är grå, ute är grått, allt är tamejfan grått.
 
Här om veckan ringde jag till läkaren å bad om att få en remiss skickad till fertilitetskliniken. Vi har nu försökt bli gravida i ett år utan att lyckas... men jag har ändå en känsla om att allt kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. Vi båda längtar ju så otroligt mycket, å det gör ont i mitt hjärta att inte kunna ge Alasan det han vill ha. Sen är jag rädd för att OM jag skulle lyckas bli gravid, tänk om något går snett? Tänk om han också ska behöva få alla dom där såren i hjärtat pga mig å min kropp? Nu är han så oförstörd. Han försöker ju att ha förståelse för mig å min situation, men det är svårt när han inte varit med om samma saker. Det förändrar en verkligen, på så många olika sätt. Det ska aldrig vara lätt...
 
Men, det gäller bara att försöka se positivt på livet, se positivt på framtiden. Hoppas på det bästa å försöka inse att det alltid finns lösningar till allt. Även när allt känns som mörkast... så kommer ljuset åter. 
 
 
- MariaKristina
En ny början
Hej!
 
Känns konstigt att blogga igen. Jag kände att jag var tvungen att skapa en ny blogg, inte för att gömma undan pojkarna men mest för att jag nu behövde en ny start på allt. Jag känner behovet av att blogga men det är svårt att gå tillbaka till den gamla bloggen för att skriva om livet. Den finns kvar, å den kommer alltid att finnas kvar. Jag är bara inte redo att ta tag i det ännu.
 
Livet går vidare, på nåt konstigt sätt. Det är snart 4 år sen som Ibukun dog. 4 ÅR! Det känns som att det gått en evighet men fortfarande känns det som igår som jag höll hans lilla kropp å kände hur den bara blev kallare å kallare timme efter timme. 
 
Jag har nu varit sjukskriven pga depression å ångest i några veckor. Jag vet inte alls... vad som kommer att hända i framtiden å hur allt kommer att bli. Har bara förstått att jag har så mycket saker som måste bearbetas för att jag ska kunna leva ett lyckligt liv. Men jag vägrar att ge upp... Vissa dagar känns verkligen nattsvarta, det känns som att det inte finns någon mening med livet. Å nästa morgon när jag vaknar upp så känns livet liiiiite lite lättare.. å det är ju precis så det ska vara. Det ska gå framåt sakta men säkert. Dock är jag den människan som kanske inte har världens bästa tålamod å vill helst att allt ska hända på en gång, men jag har förstått att det här kommer att ta tid.
 
Jag har förträngt så mycket. Så mycket. Å jag vet inte om jag kommer att lyckas hålla mig kvar över ytan om jag verkligen börjar gräva i allt som har hänt. Jag har liksom accepterat livet, ja jag fick barn å båda dog typ. Men sen då? Jag vågar inte sakna dom. Jag vågar inte tänka på dom. Jag vågar inte göra nåt som skulle få mig att rasa för att jag är rädd att aldrig komma upp igen. Å jag känner att livet är på tok för bra å jag är på tok för ung för att gå sönder i bitar nu. Men, jag har fått hjälp å jag får hjälp. Å det är jag tacksam över.
 
Små, små steg. Ett steg åt gången.
 
 
- MariaKristina