Påsken

Kumba ligger å sover å jag sitter här med min kaffekopp å filosoferar om livet. Har mått ganska dåligt som senaste veckorna med en depression som härjat runt igen å massvis med ångestattacker men det börjar kännas lättare nu. Jag orkar inte må såhär längre, varför kan jag bara inte få må bra? Det är så frustrerande att inte veta från ena dagen till den andra hur man mår eller kommer att må. 

Å nu när påsken närmar sig så blir ångesten bara starkare. Alla flashbacks från 2013 utspelar sig, å trots att jag pga min ptsd inte vågar/kan ta tag i alla minnen så blir jag lite tvungen ibland. Speciellt när jag tittar på "mina minnen" på fb å läser om hur hjälplös jag kände mig Ibbes sista dagar i livet... jag får svårt å andas. Å jag saknar honom så jävla mycket. 

Jag ogillar dom flesta storhelgerna men påsken är något som jag ogillar mest av allt. Det var annandag påsk, den 1:a april som hans lilla hjärta slutade att slå medan mitt fortsatte. Å dagarna innan känns som ett töcken, jag grät så mycket att mina tårar bildade en pöl vid hans säng. Å jag hade sån panik för att jag vägrade å tro att han ska dö ifrån mig, ifrån oss. Men det gjorde han. Han kämpade så tappert så länge. Min fina lilla Ibukun. 

Fira påsk vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna göra... å jag vill ändå att Kumba ska ta del av allt det som påsken faktiskt är. Jag vill att hon ska ha samma minnen från påsken som jag har från min barndom, hur vi målade ägg, dekorerade påskris å åt choklad. Jag vill att hon ska ha alla dom minnena. Å jag blir delad itu... jag vet inte. 

Jag vet inte hur jag ska ge henne det bästa i livet när jag är så sönder inombords. 

(null)

Tack Kumba för att du räddade mig. 

- MariaKristina

Hösten

Hej allihopa!
 
Då har det återigen gått ett tag sen sist. Jag har väl haft så mycket andra saker att tänka på så jag mitt i all stress inte ens riktigt vetat hur jag ska hantera allt så det har bara blivit stopp för det mesta.
 
Sommaren kom å gick, vi hade en fin sommar tycker jag. Varmt har det varit. Vi hann en sväng till Haparanda för å  hälsa på familj å vänner, jag hade bara två veckors semester. Sen har jag jobbat i omgångar å varit sjukskriven i omgångar... Så jävla tråkigt att man inte orkar. Så jävla frustrerande att man bara inte kan få vara frisk i huvet å orka jobba på. Men en stor del av hela grejen är väl att jag ska kunna acceptera sjukdomen. Att jag ska kunna acceptera mig själv. Acceptera mig själv som människa, med alla plus å minus som tillkommer. Jag vet att det inte går att skylla saker å ting på själva sjukdomen, men jag kan äntligen förstå mig själv. Jag har så länge jag kan minnas tyckt att vissa saker jag gör å hur jag reagerar ibland inte riktigt känns så... "normalt". Ja, jag hatar begreppet normalt men nu får det stå där. Jag har länge vetat att allt inte riktigt är som det ska. Men sen är det ju så mycket som har hänt i livet också, så ibland kan det liksom vara svårt å veta vad som beror på vad. Men ja, trots att det är tungt å leva med flera olika diagnoser å trots att det är tungt för min man å leva med en person med flera olika diagnoser, så är förståelsen värd så mycket mer än det. Å jag är ju fortfarande jag, JAG! Jag är inte min diagnos!
 
Vi fick i våras skickat en remiss till fertilitetskliniken pga att vi inte lyckats bli gravida. Dagen efter remissen skickades så plussade vi! :) Så det har varit en förväntansfull å skrämmande vår å sommar med en massa läkarbesök å mediciner till höger å vänster. Det lilla livet i magen mår bra å växer som h*n ska, å vi kunde inte varit lyckligare! Jag gick i lördags in i vecka 32 å det är mitt rekord! Så nu består alla bestyr här hemma av å packa grejerna då vi ska flytta till större lägenhet, planera inköp för bebis, planera mammaledighet å gå på läkarkontroller. Jag får gå på ultraljud varannan vecka, så varannan måndag får jag åka in till sjukhuset där Leon föddes å dog för å kolla måendet på den här bebisen. Sedan har vi mvc besök, mvc psykologbesök å även besök hos min psykiatriklinik. Så det är fullt upp här, med en massa besök hit å dit.
 
I förra veckan blev jag sjukskriven fulltid fram till min mammaledighet börjar, den 13:e oktober. Å det känns rätt skönt då jag haft en del värk i rygg å mage. Sen har jag haft väldigt svårt å sova också, drömt en massa mardrömmar å är allmänt stressad... trött jämt å mitt hb är väldigt lågt trots intag av järn. Så ja, läkaren tyckte det var dags för mig att stanna hemma. Sen vet man ju aldrig när mitt mående vänder. För just nu mår bebis bra, å växer bra. Men ju längre in i graviditeten jag går desto snabbare kan allt vända. Vårt mål är nu att komma till v 33, därefter v 35. Jag har så svårt att tro att vi är här... det liksom... det sjunker inte in i mig. Är det vår tur nu? Eller kommer vi att snubbla på målsnöret igen?
 
Som änglamamma är man tyvärr medveten om såååå många olika grejer som kan hända lilla bebis både under å efter förlossningen, som jag försöker låta bli att tänka på... men som alltid finns där å skrämmer en. Man vill så gärna vara lycklig å förväntansfull men tyvärr är den naiviteten bortblåst för länge sedan. Jag önskar bara jag kunde ta till mig denna graviditet, å även fastän jag njuter av att bebis rör sig där inne jämt så blir jag helt låst om jag inte får respons på två sekunder. Då kommer min PTSD in å bara gör kaos med alla mina tankar. Varför ska jag våga älska när det förmodligen kommer att hända något hemskt ändå? Typ... men ja, en dag i taget. Precis likadant efter att Ibbe dog. Precis likadant efter att Leon dog. En dag i taget å vi fortsätter med det.
 
Men som det ser ut nu så kommer vi att ha en liten bebis hos oss om några veckor! Iom att vi inte vet exakt när det kommer att vända, om det kommer att vända, så ska vi diskutera datum ang planerat kejsarsnitt nästa gång vi ska till läkaren. Så snart får vi packa BB-väskan! Håll tummarna för oss! <3
 
- MariaKristina

Sol i sinnet

Torsdag.
 
Vi är lediga tillsammans idag, så idag blev det en lång sovmorgon å mysfrukost i pyjamas. Känns skönt ibland att inte behöva stressa på morgonen, är så känslig mot stress nuförtiden.
 
Det är jättevarmt ute å jag kan nästan känna hur solens strålar värmer min själ å mitt hjärta. Det är konstigt hur en stor gul boll på himlen kan göra livet så mycket lättare... ibland undrar jag hur jag skulle må om jag bodde på ett ställe där det var sol året runt. Det är liksom lätt att dras med det dåliga vädret å mörkheten som finns omkring en. Allt blir grått å trist, håret är grått, själen är grå, ute är grått, allt är tamejfan grått.
 
Här om veckan ringde jag till läkaren å bad om att få en remiss skickad till fertilitetskliniken. Vi har nu försökt bli gravida i ett år utan att lyckas... men jag har ändå en känsla om att allt kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. Vi båda längtar ju så otroligt mycket, å det gör ont i mitt hjärta att inte kunna ge Alasan det han vill ha. Sen är jag rädd för att OM jag skulle lyckas bli gravid, tänk om något går snett? Tänk om han också ska behöva få alla dom där såren i hjärtat pga mig å min kropp? Nu är han så oförstörd. Han försöker ju att ha förståelse för mig å min situation, men det är svårt när han inte varit med om samma saker. Det förändrar en verkligen, på så många olika sätt. Det ska aldrig vara lätt...
 
Men, det gäller bara att försöka se positivt på livet, se positivt på framtiden. Hoppas på det bästa å försöka inse att det alltid finns lösningar till allt. Även när allt känns som mörkast... så kommer ljuset åter. 
 
 
- MariaKristina