Dagen D närmar sig

Hej!
 
I morgon går vi in i v 36,dvs 35+0! Så med andra ord är det inte länge kvar tills vår lilla stjärna är här hos oss, förhoppningsvis. Känns så jobbigt att jag fortfarande måste lägga till "förhoppningsvis" i allt, men vi är ju inte i mål än. Än kan massa skit hända vilket jag verkligen inte hoppas på, men tyvärr är verkligheten annan. Barn dör i sin mammas mage varje dag. Punkt slut. Det kommer jag inte ifrån hur gärna jag än vill det.
 
När rädslan för ett missfall försvann så tog rädslan för att föda extremprematurt igen över. Den väntan var sååå jääääävla lång, från v 22 fram till v 30-32 något. Sen först släppte det, alltså bara för någon vecka sedan. När då rädslan för att föda extremprematurt försvann, så tog rädslan för plötslig spädbarnsdöd i magen över. Den blir jag fan inte kvitt av förrän bebis är hos oss. Å sen kommer rädslan över plötslig spädbarnsdöd utanför magen att ta över. Å jag vet helt ärligt talat inte om jag har någon ork. Jag orkar inte vara rädd, jag orkar inte vara orolig å ha slut på energi. Men är det så det kommer bli? Liksom, det är bara å vänja sig?
 
Jag VET att alla föräldrar är rädda, men föräldrar som inte förlorat sitt eller sina barn kan ALDRIG någonsin förstå den rädslan som faktiskt finns hos oss som fått begrava ett eller flera barn. Att "tänka sig hur smärtsamt det är" är inte samma sak som att VETA hur jävla ont det gör å hur mycket man dör inombords. Å jag är trött trött TRÖTT på att höra om det, att människor med fullt friska barn med normala förlossningar ens ska försöka fördjupa sig i min smärta å min rädsla. Fint att ni försöker att förstå, men ni kan inte. Så låt mig ha mina knäppa tankar, låt mig prata om dom. Låt mig vara tyst om dom om jag vill. För inget är normalt för mig just nu. Inget känns normalt å jag tvekar fortfarande på att vi faktiskt ska komma i mål.
 
Hur det känns att vara gravid? Den frågan har jag fått så många gånger. Å jag vet inte vad jag ska svara. Ja, det känns. Det känns så inihelvetemycket. Det känns i varje ben i min kropp, det känns i varje muskel. I varje blodådra, varje hårstrå. Det känns i hjärtat i hjärnan. I magen. Det känns. Jag vet inte riktigt vad man vill ha för svar på den här frågan. Jag ÖNSKAR innerligt att jag hade kunnat njuta av den här tiden, men inte en endaste dag har passerat utan rädsla å utan tårar i ögonen. Inte en endaste dag. Å då kommer det dåliga samvetet också, å rädslan av att inte ha kunnat knyta an till det lilla livet som växer å bökar i magen. Å då börjar jag å fundera på hur dålig mamma jag egentligen kommer att bli när jag inte ens vågar älska.
 
Ja, det är mycket som händer i huvudet på mig nu. Många tankar som ska redas ut. Många kontroller på sjukhuset för att dom vill försäkra mig om att bebis har det bra, att h*n växer på sig å blir stark. Att jag bara ska försöka ta det lugnt å ta dagen som den kommer.
 
Jag har försökt att boa litegrann i allafall. Vi saknar mycket grejer fortfarande, för att jag känt att det är onödigt å göra som med Ibbe, köpa massor som man sen får packa ner i lådor igen. Så vi har typ det viktigaste för stunden. Å råkar det värsta hända igen så får någon plocka bort allt hemifrån innan jag å vi kommer hem så jag slipper se dom. Å det är sjukt att man ens ska behöva tänka på det sättet, men det är verkligheten återigen. Å den kommer man inte ifrån hur mycket man än försöker.
 
Men hoppet lever kvar i mig. Nånstans, djupt där inne. Att Ibbe å Leon ska få ett syskon, att jag ska få ett levande barn. Jag hoppas så mycket att det gör ont inombords. Jag är så redo... må detta lilla barn stanna hos oss! <3
 
- MariaKristina

Hösten

Hej allihopa!
 
Då har det återigen gått ett tag sen sist. Jag har väl haft så mycket andra saker att tänka på så jag mitt i all stress inte ens riktigt vetat hur jag ska hantera allt så det har bara blivit stopp för det mesta.
 
Sommaren kom å gick, vi hade en fin sommar tycker jag. Varmt har det varit. Vi hann en sväng till Haparanda för å  hälsa på familj å vänner, jag hade bara två veckors semester. Sen har jag jobbat i omgångar å varit sjukskriven i omgångar... Så jävla tråkigt att man inte orkar. Så jävla frustrerande att man bara inte kan få vara frisk i huvet å orka jobba på. Men en stor del av hela grejen är väl att jag ska kunna acceptera sjukdomen. Att jag ska kunna acceptera mig själv. Acceptera mig själv som människa, med alla plus å minus som tillkommer. Jag vet att det inte går att skylla saker å ting på själva sjukdomen, men jag kan äntligen förstå mig själv. Jag har så länge jag kan minnas tyckt att vissa saker jag gör å hur jag reagerar ibland inte riktigt känns så... "normalt". Ja, jag hatar begreppet normalt men nu får det stå där. Jag har länge vetat att allt inte riktigt är som det ska. Men sen är det ju så mycket som har hänt i livet också, så ibland kan det liksom vara svårt å veta vad som beror på vad. Men ja, trots att det är tungt å leva med flera olika diagnoser å trots att det är tungt för min man å leva med en person med flera olika diagnoser, så är förståelsen värd så mycket mer än det. Å jag är ju fortfarande jag, JAG! Jag är inte min diagnos!
 
Vi fick i våras skickat en remiss till fertilitetskliniken pga att vi inte lyckats bli gravida. Dagen efter remissen skickades så plussade vi! :) Så det har varit en förväntansfull å skrämmande vår å sommar med en massa läkarbesök å mediciner till höger å vänster. Det lilla livet i magen mår bra å växer som h*n ska, å vi kunde inte varit lyckligare! Jag gick i lördags in i vecka 32 å det är mitt rekord! Så nu består alla bestyr här hemma av å packa grejerna då vi ska flytta till större lägenhet, planera inköp för bebis, planera mammaledighet å gå på läkarkontroller. Jag får gå på ultraljud varannan vecka, så varannan måndag får jag åka in till sjukhuset där Leon föddes å dog för å kolla måendet på den här bebisen. Sedan har vi mvc besök, mvc psykologbesök å även besök hos min psykiatriklinik. Så det är fullt upp här, med en massa besök hit å dit.
 
I förra veckan blev jag sjukskriven fulltid fram till min mammaledighet börjar, den 13:e oktober. Å det känns rätt skönt då jag haft en del värk i rygg å mage. Sen har jag haft väldigt svårt å sova också, drömt en massa mardrömmar å är allmänt stressad... trött jämt å mitt hb är väldigt lågt trots intag av järn. Så ja, läkaren tyckte det var dags för mig att stanna hemma. Sen vet man ju aldrig när mitt mående vänder. För just nu mår bebis bra, å växer bra. Men ju längre in i graviditeten jag går desto snabbare kan allt vända. Vårt mål är nu att komma till v 33, därefter v 35. Jag har så svårt att tro att vi är här... det liksom... det sjunker inte in i mig. Är det vår tur nu? Eller kommer vi att snubbla på målsnöret igen?
 
Som änglamamma är man tyvärr medveten om såååå många olika grejer som kan hända lilla bebis både under å efter förlossningen, som jag försöker låta bli att tänka på... men som alltid finns där å skrämmer en. Man vill så gärna vara lycklig å förväntansfull men tyvärr är den naiviteten bortblåst för länge sedan. Jag önskar bara jag kunde ta till mig denna graviditet, å även fastän jag njuter av att bebis rör sig där inne jämt så blir jag helt låst om jag inte får respons på två sekunder. Då kommer min PTSD in å bara gör kaos med alla mina tankar. Varför ska jag våga älska när det förmodligen kommer att hända något hemskt ändå? Typ... men ja, en dag i taget. Precis likadant efter att Ibbe dog. Precis likadant efter att Leon dog. En dag i taget å vi fortsätter med det.
 
Men som det ser ut nu så kommer vi att ha en liten bebis hos oss om några veckor! Iom att vi inte vet exakt när det kommer att vända, om det kommer att vända, så ska vi diskutera datum ang planerat kejsarsnitt nästa gång vi ska till läkaren. Så snart får vi packa BB-väskan! Håll tummarna för oss! <3
 
- MariaKristina