Påsken

Kumba ligger å sover å jag sitter här med min kaffekopp å filosoferar om livet. Har mått ganska dåligt som senaste veckorna med en depression som härjat runt igen å massvis med ångestattacker men det börjar kännas lättare nu. Jag orkar inte må såhär längre, varför kan jag bara inte få må bra? Det är så frustrerande att inte veta från ena dagen till den andra hur man mår eller kommer att må. 

Å nu när påsken närmar sig så blir ångesten bara starkare. Alla flashbacks från 2013 utspelar sig, å trots att jag pga min ptsd inte vågar/kan ta tag i alla minnen så blir jag lite tvungen ibland. Speciellt när jag tittar på "mina minnen" på fb å läser om hur hjälplös jag kände mig Ibbes sista dagar i livet... jag får svårt å andas. Å jag saknar honom så jävla mycket. 

Jag ogillar dom flesta storhelgerna men påsken är något som jag ogillar mest av allt. Det var annandag påsk, den 1:a april som hans lilla hjärta slutade att slå medan mitt fortsatte. Å dagarna innan känns som ett töcken, jag grät så mycket att mina tårar bildade en pöl vid hans säng. Å jag hade sån panik för att jag vägrade å tro att han ska dö ifrån mig, ifrån oss. Men det gjorde han. Han kämpade så tappert så länge. Min fina lilla Ibukun. 

Fira påsk vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna göra... å jag vill ändå att Kumba ska ta del av allt det som påsken faktiskt är. Jag vill att hon ska ha samma minnen från påsken som jag har från min barndom, hur vi målade ägg, dekorerade påskris å åt choklad. Jag vill att hon ska ha alla dom minnena. Å jag blir delad itu... jag vet inte. 

Jag vet inte hur jag ska ge henne det bästa i livet när jag är så sönder inombords. 

(null)

Tack Kumba för att du räddade mig. 

- MariaKristina

Livet

Nu har det återigen varit tyst här ett tag. Jag är liksom en periodare när det kommer till att behöva skriva av mig... har alltid varit sån. 

Vår lilla tös Kumba är nu 4 månader å 10 dagar gammal. Två dagar äldre än vad storebror Ibbe någonsin blev... å det här med att få barn har verkligen gjort så att livet känns upp å ner på så många olika sätt. Det har varit tungt, jobbigt, jag har varit ledsen å trött pga sömnbrist. Jag har ifrågasatt mig själv som mamma, varje dag undrar jag om det jag gör är helt rätt. Men det har också varit helt underbart. Jag skulle inte byta bort en sekund av dessa dagar. Varje morgon när vi vaknar så tittar jag på henne å får ett leende. Å jag tror att jag inte kan älska henne mer än jag redan gör men ändå fylls mitt hjärta av mer kärlek å stolthet varje dag. Jag är så tacksam. Så otroligt tacksam att jag får vara Kumbas mamma. Jag är så tacksam över att hon kom till mig å att hon sakta men säkert helar mig. Jag kan aldrig bli 100% hel, å fortfarande försöker jag hitta orsaker till att livet blev som det blev. Samtidigt så vet jag att Kumba är här pga allt det som hänt. Å för första gången någonsin så känns det okej. Å det måste det få göra, för det kommer att komma dagar då det inte kommer att kännas okej alls. 

Samtidigt är rädslan där 24/7. Jag försöker att vifta bort den å bara leva i nuet å njuta av stunden. Ändå finns den där tanken där "tänk om?"... får kolla till henne på nätterna flera gånger, å är helt klart överbeskyddande å för försiktig. Men vi alla har saker å ting vi skulle kunna göra bättre i vår föräldraroll så för mig känns det ändå helt okej. Allt känns helt okej å jag orkar inte noja mig längre över saker å ting. Livet blir nog bra ändå ❤️

Hon. Min Kumba Savannah. Hon är verkligen som en dröm som blivit sann. Hon är till å med bättre än något jag någonsin kunnat drömma om. Att få vara en "vanlig" mamma är det bästa jag någonsin fått uppleva. Är bara så otroligt tacksam. 

Jag saknar mina pojkar i varje andetag. 

Livet. 

(null)

Mitt hjärta ❤️

- MariaKristina