Påsken

Kumba ligger å sover å jag sitter här med min kaffekopp å filosoferar om livet. Har mått ganska dåligt som senaste veckorna med en depression som härjat runt igen å massvis med ångestattacker men det börjar kännas lättare nu. Jag orkar inte må såhär längre, varför kan jag bara inte få må bra? Det är så frustrerande att inte veta från ena dagen till den andra hur man mår eller kommer att må. 

Å nu när påsken närmar sig så blir ångesten bara starkare. Alla flashbacks från 2013 utspelar sig, å trots att jag pga min ptsd inte vågar/kan ta tag i alla minnen så blir jag lite tvungen ibland. Speciellt när jag tittar på "mina minnen" på fb å läser om hur hjälplös jag kände mig Ibbes sista dagar i livet... jag får svårt å andas. Å jag saknar honom så jävla mycket. 

Jag ogillar dom flesta storhelgerna men påsken är något som jag ogillar mest av allt. Det var annandag påsk, den 1:a april som hans lilla hjärta slutade att slå medan mitt fortsatte. Å dagarna innan känns som ett töcken, jag grät så mycket att mina tårar bildade en pöl vid hans säng. Å jag hade sån panik för att jag vägrade å tro att han ska dö ifrån mig, ifrån oss. Men det gjorde han. Han kämpade så tappert så länge. Min fina lilla Ibukun. 

Fira påsk vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna göra... å jag vill ändå att Kumba ska ta del av allt det som påsken faktiskt är. Jag vill att hon ska ha samma minnen från påsken som jag har från min barndom, hur vi målade ägg, dekorerade påskris å åt choklad. Jag vill att hon ska ha alla dom minnena. Å jag blir delad itu... jag vet inte. 

Jag vet inte hur jag ska ge henne det bästa i livet när jag är så sönder inombords. 

(null)

Tack Kumba för att du räddade mig. 

- MariaKristina

Livet

Nu har det återigen varit tyst här ett tag. Jag är liksom en periodare när det kommer till att behöva skriva av mig... har alltid varit sån. 

Vår lilla tös Kumba är nu 4 månader å 10 dagar gammal. Två dagar äldre än vad storebror Ibbe någonsin blev... å det här med att få barn har verkligen gjort så att livet känns upp å ner på så många olika sätt. Det har varit tungt, jobbigt, jag har varit ledsen å trött pga sömnbrist. Jag har ifrågasatt mig själv som mamma, varje dag undrar jag om det jag gör är helt rätt. Men det har också varit helt underbart. Jag skulle inte byta bort en sekund av dessa dagar. Varje morgon när vi vaknar så tittar jag på henne å får ett leende. Å jag tror att jag inte kan älska henne mer än jag redan gör men ändå fylls mitt hjärta av mer kärlek å stolthet varje dag. Jag är så tacksam. Så otroligt tacksam att jag får vara Kumbas mamma. Jag är så tacksam över att hon kom till mig å att hon sakta men säkert helar mig. Jag kan aldrig bli 100% hel, å fortfarande försöker jag hitta orsaker till att livet blev som det blev. Samtidigt så vet jag att Kumba är här pga allt det som hänt. Å för första gången någonsin så känns det okej. Å det måste det få göra, för det kommer att komma dagar då det inte kommer att kännas okej alls. 

Samtidigt är rädslan där 24/7. Jag försöker att vifta bort den å bara leva i nuet å njuta av stunden. Ändå finns den där tanken där "tänk om?"... får kolla till henne på nätterna flera gånger, å är helt klart överbeskyddande å för försiktig. Men vi alla har saker å ting vi skulle kunna göra bättre i vår föräldraroll så för mig känns det ändå helt okej. Allt känns helt okej å jag orkar inte noja mig längre över saker å ting. Livet blir nog bra ändå ❤️

Hon. Min Kumba Savannah. Hon är verkligen som en dröm som blivit sann. Hon är till å med bättre än något jag någonsin kunnat drömma om. Att få vara en "vanlig" mamma är det bästa jag någonsin fått uppleva. Är bara så otroligt tacksam. 

Jag saknar mina pojkar i varje andetag. 

Livet. 

(null)

Mitt hjärta ❤️

- MariaKristina

Dagen D närmar sig

Hej!
 
I morgon går vi in i v 36,dvs 35+0! Så med andra ord är det inte länge kvar tills vår lilla stjärna är här hos oss, förhoppningsvis. Känns så jobbigt att jag fortfarande måste lägga till "förhoppningsvis" i allt, men vi är ju inte i mål än. Än kan massa skit hända vilket jag verkligen inte hoppas på, men tyvärr är verkligheten annan. Barn dör i sin mammas mage varje dag. Punkt slut. Det kommer jag inte ifrån hur gärna jag än vill det.
 
När rädslan för ett missfall försvann så tog rädslan för att föda extremprematurt igen över. Den väntan var sååå jääääävla lång, från v 22 fram till v 30-32 något. Sen först släppte det, alltså bara för någon vecka sedan. När då rädslan för att föda extremprematurt försvann, så tog rädslan för plötslig spädbarnsdöd i magen över. Den blir jag fan inte kvitt av förrän bebis är hos oss. Å sen kommer rädslan över plötslig spädbarnsdöd utanför magen att ta över. Å jag vet helt ärligt talat inte om jag har någon ork. Jag orkar inte vara rädd, jag orkar inte vara orolig å ha slut på energi. Men är det så det kommer bli? Liksom, det är bara å vänja sig?
 
Jag VET att alla föräldrar är rädda, men föräldrar som inte förlorat sitt eller sina barn kan ALDRIG någonsin förstå den rädslan som faktiskt finns hos oss som fått begrava ett eller flera barn. Att "tänka sig hur smärtsamt det är" är inte samma sak som att VETA hur jävla ont det gör å hur mycket man dör inombords. Å jag är trött trött TRÖTT på att höra om det, att människor med fullt friska barn med normala förlossningar ens ska försöka fördjupa sig i min smärta å min rädsla. Fint att ni försöker att förstå, men ni kan inte. Så låt mig ha mina knäppa tankar, låt mig prata om dom. Låt mig vara tyst om dom om jag vill. För inget är normalt för mig just nu. Inget känns normalt å jag tvekar fortfarande på att vi faktiskt ska komma i mål.
 
Hur det känns att vara gravid? Den frågan har jag fått så många gånger. Å jag vet inte vad jag ska svara. Ja, det känns. Det känns så inihelvetemycket. Det känns i varje ben i min kropp, det känns i varje muskel. I varje blodådra, varje hårstrå. Det känns i hjärtat i hjärnan. I magen. Det känns. Jag vet inte riktigt vad man vill ha för svar på den här frågan. Jag ÖNSKAR innerligt att jag hade kunnat njuta av den här tiden, men inte en endaste dag har passerat utan rädsla å utan tårar i ögonen. Inte en endaste dag. Å då kommer det dåliga samvetet också, å rädslan av att inte ha kunnat knyta an till det lilla livet som växer å bökar i magen. Å då börjar jag å fundera på hur dålig mamma jag egentligen kommer att bli när jag inte ens vågar älska.
 
Ja, det är mycket som händer i huvudet på mig nu. Många tankar som ska redas ut. Många kontroller på sjukhuset för att dom vill försäkra mig om att bebis har det bra, att h*n växer på sig å blir stark. Att jag bara ska försöka ta det lugnt å ta dagen som den kommer.
 
Jag har försökt att boa litegrann i allafall. Vi saknar mycket grejer fortfarande, för att jag känt att det är onödigt å göra som med Ibbe, köpa massor som man sen får packa ner i lådor igen. Så vi har typ det viktigaste för stunden. Å råkar det värsta hända igen så får någon plocka bort allt hemifrån innan jag å vi kommer hem så jag slipper se dom. Å det är sjukt att man ens ska behöva tänka på det sättet, men det är verkligheten återigen. Å den kommer man inte ifrån hur mycket man än försöker.
 
Men hoppet lever kvar i mig. Nånstans, djupt där inne. Att Ibbe å Leon ska få ett syskon, att jag ska få ett levande barn. Jag hoppas så mycket att det gör ont inombords. Jag är så redo... må detta lilla barn stanna hos oss! <3
 
- MariaKristina